Monkooo - blogg á la Monika

ibland vill jag tro...

Ibland vill jag tro att jag är den räddaste personen i världen. Jag är rädd för det mesta. Att möta nya människor, att resa någonstans, att prata med en söt pojke. Ibland får jag tankar om att jag kommer att hända något när jag sitter och kör bil. Vad som helst! Jag kan krocka, jag kan möta en bil som kör rakt emot mig, jag kan köra ner i diket, bilen kan välta. Ibland blir det så jobbigt att jag är nära på att stanna bilen och gå till min destination istället. Det har dock inte hänt än.

 

Men jag skulle nog säga att det jag är mest rädd över är framtiden och att jag ska dö. En dag kommer mitt liv att ta slut och jag har inga som helst garantier att kommer och leva tills jag är 90 bast. Jag kan dö om en vecka, om en dag om en timme. Jag blir stressad över att jag inte har gjort något av mitt liv. Jag bor kvar i Skelleftå kommun och går fortfarande skola. Det är väl tänkt att jag ska börja jobba på heltid snart? Men även detta skrämmer mig. Jag vill inte! Jag vill inte bli stor! Hur gick det så fort? När jag var liten kunde jag knappt bärga mig till jag var 18 och nu när jag är 20 skulle jag ge vad som helst till att få vara liten och beskymmerslös igen. Att få krypa upp hos pappa och mamma och sedan springa ut barfota på sommaren och leka hästhoppning med cykeln. Att bada på sommaren och åka skidor på vintern utan att bry sig om det är kallt eller varmt. Eller gå om gymnasiet igen. Träffa Bea och Lollo på nytt. Chilla i svarta salen och gå intressanta historiekurser.

 

Har lovat mig själv att 2013 måste bli förändringens år. Jag måste ut och visa mig om jag ska bli det jag vill. Men ju mer jag tänker på det vill jag bara krypa ihop i fosterställning och glömmas bort. Det är nog ovissheten som skrämmer mig mest. Att jag inte vet vad som ska hända eller hur jag ska gå till väga. Jag skulle vilja ha ett samvete så där på axeln som viskar i mitt öra och jag bara lyder.

 

Men nu måste det ske. Man kan inte springa ifrån sitt liv och man kan inte heller gå tillbaka. Det som har skett har skett. Gjort är gjort och det som kommer det kommer inom sinom tid. Och jag tror inte heller att jag är den räddaste människan på hela jorden. Av det jag har förstått så finns det fler som jag. Räddharar...

Monika min vän! Det är okej att vara rädd och säkert helt naturligt. Jag och säkert otroligt många fler har upplevt rädlsan du beskriver. Och visst är det läskigt och ibland smärtsamt att kasta sig ut i något alldeles nytt. Men Monika, med dagens teknik så kan du ha kvar ditt nätverk av trygghet och bollplank om det skulle göra allt för ont eller du inte hittar rätt väg. Människorna du har i ditt liv idag finns kvar, Skellefteå och Svarttjärn finns kvar.

Du väljer själv hur stora steg i förändringen du vill ta åt gången. Många små steg kan leda till en stor förändring.

Håller med föregående talare! Och du är verkligen inte ensam om att känna som du gör, jag känner precis likadant. Förutom att du vet vad du vill göra, jag har ingen aning. Just nu vill jag bara på äventyr, leva livet lite, tvinga mig ur min trygghetszon och testa något nytt! Jag kommer alltid sitta på din axel och ge dig råd (om du vill och så gott jag kan, men då måste du räkna med att jag oftast kanske faller in i karaktären 'djävulen' istället för 'ängeln' på axeln ^^) vi kan klara det här tillsammans, även om vi är på olika ställen av jordklotet, men jag finns alltid här och är alltid precis lika rädd som du är för framtiden! Detta blev väldigt djupt och fint på något vis, (inte alls likt mig, haha) men jag ville lixom bara att du skulle veta att jag alltid finns vid din sida :)