Monkooo - blogg á la Monika

Asså jag är så fruktansvärt less på mig själv och mina känslor. Jag går runt och är till och från, men innerst inne är det faktiskt inte så bra. Men jag vill inte vara den som går runt och berättar om mina problem för mina kamrater. Jag skulle gärna vilja prata med någon, men jag vet att det jag har och säga har folk hört tusen och åter tusen gånger, och dessutom har varken jag eller dom något vettit svar på frågan. 

"Det är väl bara att vänta på att det ska gå över" 

Men jag vill förbaskime att det där stadiget ska komma nu så jag kan lämna detta så jag kan sluta klaga. För jag har verkligen ingenting att klaga på. Jag bor i ett hus, jag har kläder så det räcker och blir över, jag har mat på bordet, jag har en underbar familj och vänner som tycker om och bryr sig om mig. Så varför känner jag fortfarande som om jag inte har någon att prata med? 
Jag går en underbar utbildning och jag har även fått mycket beröm över hur jag både spelar teater och hur jag sjunger på den senaste tiden. Så varför tappade jag plötsligt all lust att vilja stå på scen? Verkligen, jag vill inte längre. Ibland får jag som ett il och vill göra konstnärliga saker, men för det mesta är det som ett enda stort "blaha". Och jag som aldrig varit skoltrött, varför vill jag bara få studenten överstökad? Herregud, jag borde ju ändå njuta av det lilla jag har kvar. Gymnasiet kommer inte tillbaka.

Jag är duktig! Jag har klarat körkortet, jag har spelat på en stor teaterscen, jag har en sångröst som ingen trodde jag hade, jag kan måla och jag har toppenbetyg. Hur kan jag ändå känna mig som världens sämsta från ena stunden till den andra? Hur tänkte egentligen Gud när han skapade den här känslan? Känslan av att vara oönskvärd och dåligt självförtroende. Vad ska det vara bra för? 

Ta nu detta inlägg på rätt sätt. Jag vet att jag kan och att jag är älskad av många många, för jag har hört det flera flera gånger. Ta inte detta som ett "tyck-synd-om-mig-inlägg" utan det är ett mer "har-ni-något-tips-på-hur-man-muntrar-upp-sig-själv-igen?"-inlägg. Jag vill inget hellre än att må bra igen. Jag vill ha inspiration att fortsätta. Jag har varit nere för länge nu! Nu får det väl ändå vara nog?




   

Idag har jag tagit KÖRKORTET! :D





sådär glad är jag!


nu gäller det bara att hitta en lämplig bil sen är jag FRI ;)

och ja, Lollo vi ska ha det så fruktansvärt trevlig på vår lilla utflykt. :)
och ja, Bea, dig kan jag krama, även efter jag hittat min Waldemar :)

Tjuvstartade lite med mitt sommarlov idag. För det första var jag ledig och för det andra så har jag i stort sett klippt gräs hela dagen, vilket kommer vara min sysselsättning i sommar... Att klippa och typ tvätta, handla etc. Att arbeta hemma och få några slantar för det, eftersom jag inte fick tag i något sommarjobb.
Men men, det var faktiskt givande. Fick vara ute i solen och svettas :)

Men imorgon är det skolavslutning. Vet inte ännu hur mitt klädval kommer arta sig, men jag hoppas jag inte kommer vara för "utklädd".

Dessutom kan jag ju berätta att jag igår klarade körkortsteoriprovet (vilket jävla ord) så nu är jag bara ett steg ifrån körkortet! Wie! Men jag är skiträdd för att göra uppkörningen. Känner att det verkligen kan gå hur som helst. Någon som vet hur det är och kan lugna mig med ett par lugnande ord?

Vem kunde ana
Vilket sorgligt slut på sagan
Vilken ynklig klagan, när du tappar din fasad
Jag lovar, det gör ingen människa glad
Vem kunde veta att vi skulle separera
Aldrig, aldrig mera ska jag lyssna på ditt tjat
Jag lovar, jag kan bara känna hat

Hej allihopa. Idag är ingen bra dag. Inte alls, vet inte om den liksom började dåligt eller något sånt, och dessutom så hade den ju vissa ljusglimtar så som att jag kommer få VG i Matte B och att vi fick göra lite kokobahia-impro på teatern idag, men sedan är det dåligt. Och tungt. Kan bero på att jag ska snart få min mens och humöret kan svänga hur som helst, men också på att jag går och tänker på en viss person hela tiden. I alla fall under de senaste dagarna. Längtar, drömmer mig bort, ja till och med DRÖMMER om personen, men känner mig också otroligt patateisk och svag. Vill inte! Vill inte ha det så här längre!

Jag vill bort. Jag vill börja om och starta något eget. Jag vill bli min egen någon gång.
Under det senaste halvåret har jag bara börjat sacka efter. Jag känner inte igen mig längre. Det är som att allt jag gör inte har någon mening och jag gör det bara för att jag känner mig skylldig till det. Jag vill göra mina egna saker och inte andras. Känner mig fången i en liten bur och vill veta vad som finns på andra sidan, men där inne måste jag stanna och vara snäll och trevlig och sköta mig, trotts att jag inte vill. Snart spricker jag!