Det här om att prata
Nå hur som haver, jag började tänka lite på det här med att prata. Ofta känner jag ett behov av att prata med någon. En gnagande känsla över att jag vill berätta hur jag känner och mår. Men sedan kommer mitt problem: att kunna formulera mig. Jag känner något som jag inte kan riktigt sätta ord på och när jag väl ska förklara så blir det bara missförstånd och jag säger "äh, skit i det". Och ibland vet jag vad jag vill, ser hela bilden framför mig, men har bara svårt att berätta hur det är i mitt huvud. Eller så vill man prata om något som tynger en, men det skämtas bort och försvinner bland skratt och dåliga vitsar och kvar blir ett ännu tyngre hjärta. Och då får det lika gärna vara. Då är jag hellre tyst.
Men till slut går det inte. Till slut gör det så förbaskat ont. Jag önskar att jag kunde skriva dikter, låtar eller faktiskt PRATA om det. Men hur fasen gör jag? tips? Eller är det någon där ute som känner likadant?
Jag känner likadant ibland. Vi kanske kan prata om det? ;)
Ja jag känner samma när det gäller att formulera mig. personligen har jag lättare att formulera mig i text så det kanske kan vara nåt? Vill du skicka ett mail eller brev eller vad som nån gång så finns jag här när som helst
Jag fick också sådana kommentarer i högstadiet. Det var ju jättekul att dom bara sa det till en på kvartsamtal eller på papper, men inte satte sig ner med en och faktiskt försökte förstå en. Tillochmed klasskompisar sa att jag inte kunde göra något eftersom att jag inte pratade. Högstadiet var ingen "höjdare!".
Sv: Man tackar fröken monika!:) Köpte den på asos.com, den är dock ganska lång men jag gillar den ändå!
Nä, precis. Tack och lov så slipper man högstadieklassen och växer upp. Sen tror jag att teatern i gymnasiet hjälpte mycket för mig, säkert för dig med! Men jag har som accepterat att jag inte alltid pratar..Jag pratar med folk när jag har lust, även om det känns awkward ibland att sitta tyst bland en grupp som pratar med varandra.
