"att nånting någonsin ordnar sig..."
Jag är rädd för det mest. Ja, man skulle kunna säga att jag är en riktig fegis. Ibland kan det flera minuter innan jag verkligen vågar gå fram till kassan och betala för jag är så rädd (det har blivit bättre med åren, självklart) och det är inte utan en mental laddning innan jag vågar lyfta på luren och ringa ett samtal. Ibland till och med om det är till en kär vän som jag ska ringa. Och på den senaste tiden, med all denna snö överallt har jag börjat köra som en riktig pensionär för att jag är rädd att krocka/dö, trots mina 19 år fyllda. Jag borde väl vara en riktig rebell när det gäller bilkörande? Och så ska vi inte börja tala om hur rädd jag blir när jag träffar nya människor.
Men det som skrämmer mig mest nu är min framtid. Om några månader kommer min utbildning vara slut, and then what? Jag vet vad jag vill - skådespela - och funderar även på att söka mig till musikalutbildningar, men när jag tittar runt på vad man behöver för att komma in på utbildningarna är det som om jag krymper till en liten snigel. DANSPROV?! Jag vet ju hur det gick på Wendelsberg... Med andra ord: inte bra. Min mage drar ihop sig. Jag blir rädd. Jag kommer göra bort mig totalt.
Eller ska jag kanske söka mig till någon psykologikurs? Göra någonting annat för ett tag. Eller resa? Jobba ihop pengar och sedan se mig om. Flytta till någonting helt annat, vilket jag är väldigt sugen på. Men jag är rädd att jag skulle tappa skådespeleriet då. Inte kunna hitta tillbaka och då vara olycklig hela livet.
Högskolorna skrämmer mig. Folkhögskolorna skrämmer mig. Alla dessa jurys skrämmer mig. Ovissheten över mitt liv skrämmer mig. Min rädsla skrämmer mig. Hela mig skrämmer mig.
Jag vill kunna ta mig i kragen. Jag vill kunna ta stolta, stora kliv ut i Sverige/världen och säga "hej här är jag och jag är jävligt bra". Jag vill kunna växa, jag vill kunna vara modig. Jag vill kunna falla framstupa och sedan orka ta mig upp igen. Men jag vågar inte. Jag är för rädd...
Det är okej att vara rädd. Alla är rädda ibland. Men man får aldrig låta rädslan styra ens liv Vill du skådespela, så satsa för allt du är värd. Ge inte upp och gör något annat förrän du har gett allt du har att ge.
Det finns människor som pluggar långt efter det att de har fyllt trettio och får bra karriärer, så du slänger inte bort chanser genom att försöka bli en skådespelare istället. Om det är det som gör dig lycklig, så borde inget hålla dig tillbaka.
Jag kund inte sagt det bättre än den fenomenala damen här ovanför! Du är grym Monika, och det är helt okej att vara rädd. Det är vi alla! Men vad är det värsta som kan hända? DU ÄR BÄST! Jag älskar dig!
