Ville mest säga "hej"!
Oj, här har det inte hänt mycket kan jag säga. Men det har det i mitt liv. För att börja med någonting satte jag och min klass upp en miniföreställning. Hotelliggaren hette den och är en fars. Vi spelade bara två gånger, och inte för någon stor publik men fy fanken vad kul det var. Kände verkligen att jag var i mitt vatten.
Sedan har jag ju gått och blivit 20 år. Den 14 mars smällde det minsann och som det smällde. Massor med fina presenter från släkt och vänner. Och så kom mina vänner Bea och Lollo från Sccchtaaan till Buuuuträsk och hälsade på och med sig hade de singstar. Så på kvällen blev det singstakväll med hela internatet. Och för att inte tala om så drog tjejerna med mig till Luleå och min kusin och firade mig med utgång. Jag dansade och dansade. Tack så hemskt mycket alla ni som uppvaktat mig på min 20-årsdag!
Sedan har jag ju gått och blivit 20 år. Den 14 mars smällde det minsann och som det smällde. Massor med fina presenter från släkt och vänner. Och så kom mina vänner Bea och Lollo från Sccchtaaan till Buuuuträsk och hälsade på och med sig hade de singstar. Så på kvällen blev det singstakväll med hela internatet. Och för att inte tala om så drog tjejerna med mig till Luleå och min kusin och firade mig med utgång. Jag dansade och dansade. Tack så hemskt mycket alla ni som uppvaktat mig på min 20-årsdag!
Just nu ligger en berättarföreställning runt hörnet och lurar. Kan berätta mer om den senare för hade jag tänkt sova, någonting jag verkligen slarvar med. God natt Sverige!
Drömmer mig bort till 60-talet då man skakade loss till sånt här.
Lulu - Shout
Vill ha byxorna, yo!
Det här om att prata
Igår när jag städade mitt rum hittade jag gamla omdömmen från högstadiet och så klart så hade nästan alla lärare skrivit att jag var för tyst. "måste våga prata mer." Hur många gånger har jag inte fått höra det? Men det var kanske inte det lättaste när man hade en klass som bara skrek ut svaren innan att räcka upp handen. blö blö blö. Och sedan har jag en rädsla för att göra fel. Att jag ska göra bort mig. Det har blivit bättre med åren, men under högstadiet resulterade det att jag inte vågade säga ett knyst. Eller försöka vara mig själv, utan någon helt annan. Någon som de andra. Men om sanningen ska fram, vem visste vem man egentligen var under högstadiet?
Nå hur som haver, jag började tänka lite på det här med att prata. Ofta känner jag ett behov av att prata med någon. En gnagande känsla över att jag vill berätta hur jag känner och mår. Men sedan kommer mitt problem: att kunna formulera mig. Jag känner något som jag inte kan riktigt sätta ord på och när jag väl ska förklara så blir det bara missförstånd och jag säger "äh, skit i det". Och ibland vet jag vad jag vill, ser hela bilden framför mig, men har bara svårt att berätta hur det är i mitt huvud. Eller så vill man prata om något som tynger en, men det skämtas bort och försvinner bland skratt och dåliga vitsar och kvar blir ett ännu tyngre hjärta. Och då får det lika gärna vara. Då är jag hellre tyst.
Men till slut går det inte. Till slut gör det så förbaskat ont. Jag önskar att jag kunde skriva dikter, låtar eller faktiskt PRATA om det. Men hur fasen gör jag? tips? Eller är det någon där ute som känner likadant?
Nå hur som haver, jag började tänka lite på det här med att prata. Ofta känner jag ett behov av att prata med någon. En gnagande känsla över att jag vill berätta hur jag känner och mår. Men sedan kommer mitt problem: att kunna formulera mig. Jag känner något som jag inte kan riktigt sätta ord på och när jag väl ska förklara så blir det bara missförstånd och jag säger "äh, skit i det". Och ibland vet jag vad jag vill, ser hela bilden framför mig, men har bara svårt att berätta hur det är i mitt huvud. Eller så vill man prata om något som tynger en, men det skämtas bort och försvinner bland skratt och dåliga vitsar och kvar blir ett ännu tyngre hjärta. Och då får det lika gärna vara. Då är jag hellre tyst.
Men till slut går det inte. Till slut gör det så förbaskat ont. Jag önskar att jag kunde skriva dikter, låtar eller faktiskt PRATA om det. Men hur fasen gör jag? tips? Eller är det någon där ute som känner likadant?
