Monkooo - blogg á la Monika

Jens Lundmark. En man/hen/det jag saknar varje dag. Vi träffades i gymnasiet. Han gick i klassen över mig och alla såg upp till honom. Om Jens gjorde något på scenen så visste man att det var bra. Varje gång han pratade med mig kändes det som om man hade blivit rörd av änglar och livet hade fått mening. (oj vad starstrucked man var när man gick ettan.) Det var inte för än när jag gick i tvåan som vi började hänga på riktigt. Vi var med i samma ensamble till föreställningen KNACKA FÖRST där vi spelade ett par. Alla eftermiddagar mellan skoldagens slut och teaterövningen gjorde att vi hittade varandra. Lika intressen och samma humor. (whotiish). Så många gånger vi har pratat om framtiden tillsammans. Vi ska stå på scenen till den musikalen och vi ska spela den och den karaktären. När ja är med honom känns det som om ingenting kan stoppa mig. Jens är någon som ger mig framtidshopp och tro på mig själv. Jag tackar honom för detta!

Nu bor han i Göteborg och jag bor kvar i här i Skellefteå kommun. Som sagt jag saknar honom varje dag. jag saknar hans humor, hans skratt, hans självsäkerthet. Jag saknar att kunna sjunga duetter från Kristina från Duvemåla på offentliga platser. Jag saknar att kunna skratta tills magen värker och inte kunna sluta. Jag saknar att prata om allt som vi ska göra tillsammans Jag har många gånger tänkt på att han är som den storebror jag aldrig fick.Ett stort,stort stöd för mig. Tack för att du finns, Jens!

(Om ni klickar här så kan ni få höra oss sjunga)