hur
hur kan något som man förr håll så kärt och nära kännas som om man inte vetat av det? hur kan något som förr var så varmt och fint plötsligt kännas kallt och främmande? hur kan man plötsligt inte förstå hur man kunnat viga sitt liv till det, fast det förr var så självklart och så rätt? varför känns det som om världen har öppnat sig först nu även om man hela tiden levde i den? var man blind? varför funderar jag på hur jag kunde ge mitt allt till något? är man dum då? vill jag det igen? det känns bara väldigt konstigt att göra det. det som förr inte hade ett slut har helt plötsligt fått sin ände och allt som har med det känns främmande och som om det aldrig har hänt. jag känner mig både rädd och glad. och starkare. jag vet att det var rätt även om det kändes så fel genast. och nu då? vad hände? jag var så lycklig. och så olycklig. och nu lycklig igen. och stark. jag undrar hur det är för dig. hur mår du? vad tänker du på? det som man fick veta varje dag är inte längre till mitt förfogande. men det känns fel att fråga. nu är det som det är...
