Monkooo - blogg á la Monika

Ända sedan jag var 13 gammal och fick veta att mina vänners mödrar tyckte att jag borde gå ner i vikt lite grann har jag varje dag tänkt på hur jag ser ut. Och tro mig när jag säger varje dag! Det hade gått tre år sedan jag fick mens och kom i puberteten. 10 år gammal började jag bli kvinna. Alldeles för tidigt för någon över huvudtaget och alldeles för tidigt för mig. De senaste åren hade varit väldigt turbulenta för mig. Humörsvängningarna hade varit ett helvete och familj och vänner hade fått ta mycket skit. Blödningarna hade varit så kraftiga att jag fått järnbrist och varit trött. Dessutom hade min kropp börjat växa. Kommer inte ens ihåg att jag någonsin började med en liten bh med a- kupa, utan började med en b-kupa direkt. Jag kommer inte ihåg att jag gått runt på barnavdelning och tittat efter kläder, utan fick börja på ungdomsavdelningen ganska tidigt. Jag är stor också. Jag är lång och har mycket hull på kroppen. Jag smyg-åt väldigt mycket på den här tiden. En liten kaka där, en liten godisbit där. Jag menar om man bara tar lite åt gången märker ingen... Och jag minns hur jobbigt det kändes att inte kunna göra allt som mina vänner. Att jag inte kunde sitta på de små gungorna eftersom min höft var bredare än på de andra. Att jag alltid fick vara mamma i "mamma, pappa, barn". Att jag inte kunde vara högst upp i "den mänskliga pyramiden" på gympan. Jag ville också vara nätt. Jag ville inte ses som ett ånglok som kom dundrandes fram på fotbollsplanen. Jag ville också kunna krypa i de där små utrymmerna. Eller kunna ha på mig vad som helst.

Så länge jag kan minnas har jag alltid tänkt på min vikt och mitt utseende. Jag jämför mig ständigt med andra. Vänner, syskon, släktingar, fiender, kändisar, klasskompisar, gamla, unga. Jag tittar alltid på andras perfekta smala magar med beundran och avund och tittar med förakt på mina valkar som ser ut att tillhöra en knubbig säl. Jag försöker tränga mig ner i för trånga kläder, för att jag vill inte inse vilken storlek på kläderna jag egentligen borde ha. Jag får ångest varje gång jag ska gå och betala en tröja och utvecklar en teknik att vika ihop klädesplagget så att inte personalen i kassan ska se vilken storlek jag har. Jag utvecklar även en annan teknik att jag håller i magen, speciellt när snygga killen är i närheten. Jag försöker även spänna min käke så att mina käkben ska synas och inte min dubbelhaka. När jag sitter i soffor sitter jag gärna med benen uppdragna eller snappar åt mig närmaste kudden och håller den tätt, tätt.

På senare år har det blivit bättre. Det är fortfarande inte bra, men bara det senaste året på Edelvik har jag verkligen gjort framsteg. Inte bara har jag blivit tvungen att börja röra på mig, men då bara för att träna upp kroppen och inte för att gå ner i vikt, och sedan har jag även fått inse att jag ska älska min kropp som skådespelerska. Älska mitt "instrument" som jag ska använda på scenen. Älska den för att den kan röra på sig, hoppa, springa, göra kullerbyttor etc. etc. Detta har fått mig att inse att det kanske inte bara handlar om vikten. Att min kropp är så mycket mer än utseende.

Dessutom har jag börjat tänka hur vacker den är. Min timglasform. Hur kan jag framhäva den? Omlottklänningar och markerade midjor har blivit mina bästa vänner. Desstuom har kända kvinnor med former blivit mina förebilder. Adele, Beyoncé, Sarah Dawn Finer, Megan Hilty, hur fina är dom inte? Duger dom med sina former duger minsann jag också som jag är!

Jag vet det är en lång bit kvar. Men när jag surfar runt här på internet och ser bloggare som försöker gå ner i vikt får jag en klump i magen. Människor som är smalare än mig. Om de tycker de är tjocka, vad tycker dom då att jag är? Sådant får mig ner i skiten igen.

De köper måltidsersättningar. De går på gymmet flera gånger i veckan och lämnar det inte förrän de är helt slutkörda. Och allt för att få en finare kropp. Men blir man lyckligare? En del vet jag har insett när de gått ner i vikt att det inte är vikten som räknas utan inställningen. Men måste jag gå ner i vikt för att få samma insikt? Kan jag inte bli lycklig nu? Kan inte jag duga som jag är bara nu?