vemod
Jag varnar redan nu för ett inlägg fullt med klagan. Sorry för det.
Men jag sitter bara och känner mig tom. Sviken och besviken. Och rädd och nervös. Rädd för vad som ska bli av mig. Vad ska hända liksom?
Jag har alltid pratat om att jag ska söka till teaterskola direkt efter gymnasiet, men nu vet jag faktiskt inte längre. Jag har tappat. Tappat glöden, glädjen, hoppet och självförtroendet. Känner mig stor, klumpig och inte alls lika fin som en del påstår att jag är. Önskar jag kunde känna mig så. Önskar jag kunde finna motivation att ändra mig. "Don't stop beleivin'" låter det ur min Spotify-lista, men just ikväll har jag lite svårt att tro på någonting. Samma gamla "härliga" vemod!
Kommentarer
Postat av: mimmi hakkais
Feeling the same sistah! Nämen seriöst så relaterar jag väldigt mycket till det du skrev. Ville också söka till teaterskola, men nu vet jag ingenting längre. Man tror att man ska veta vad man vill bli kring den här åldern, för så många andra vet ju redan.. Men jag tror nog att det tyvärr tar längre tid än så. Att tro på sig själv är så jävla svårt, ibland gör jag det, ibland vet jag ingenting. Jag tycker i alla fall att du är en fin människa som är extremt duktig och kreativ på det du gör bäst. Hoppas att du känner att jag menar det, i alla fall litegrann! ;)
Trackback
