Gotta leave my trubbles behind
En känsla har börjat smyga sig på igen. Knacka på en fönsterkarmen till mitt hus och tittar in genom ett litet titthål den har gjort eftersom det är frost på fönstret, och vill komma in eftersom det är så kallt där ute. Där ute där jag inte vill vara. Jag trodde jag hade blivit av med den under sommarn. Vill inte veta av det igen. Men tyvärr.
Det jag pratar om är känslan av att inte vilja någonting. Allt känns bara tråkigt. Speciellt skolan. Det är där det stora problemet. Ingenting händer och det som händer är bara lamt. Intriger, missförstånd, tjat, idioter, skitsnack, tråkiga lektioner, intressanta lektioner som blir tråkiga av att alla inte engagerar sig, personer som skolkar, folk som inte är där när man behöver dem, dötid, sovmornar, dagar man slutar tidigt.
Det är inte kul längre. Teater som jag brann för och som jag nu också trodde jag hade fått upp intresset för igen har som blåst bort...igen.
Jag behöver något kullturellt, något esteiskt. Och jag vill göra det bra för en gångs skull. Inte halvdant och "skoligt" som det brukar bli. Jag behöver något vintageigt. Jag behöver baskrar, halsdukar, gamla cyklar och kaffe och te. Jag behöver skratt, jag behöver kramar, jag behöver tygskor och fjällrävenjackor. Jag vill ha tjärlek! Jag behöver en bra slutproduktion. En fin slutproduktion. Ett arbete med slutproduktionen som bara går hur bra som helst. jag vill ha stickade tröjor och lockigt fint tjockt hår som når nedanför mina axlar och som jag bara kan sätta upp i en knut. Jag vill ha Lilla Marie-besök med långa prat om ditten och datten och hej och hå.
Jag vill inte hamna där igen. Känslan som jag blev av med i sommar får inte komma tillbaka.
