nu får det väl ändå vara nog?
Asså jag är så fruktansvärt less på mig själv och mina känslor. Jag går runt och är till och från, men innerst inne är det faktiskt inte så bra. Men jag vill inte vara den som går runt och berättar om mina problem för mina kamrater. Jag skulle gärna vilja prata med någon, men jag vet att det jag har och säga har folk hört tusen och åter tusen gånger, och dessutom har varken jag eller dom något vettit svar på frågan.
"Det är väl bara att vänta på att det ska gå över"
Men jag vill förbaskime att det där stadiget ska komma nu så jag kan lämna detta så jag kan sluta klaga. För jag har verkligen ingenting att klaga på. Jag bor i ett hus, jag har kläder så det räcker och blir över, jag har mat på bordet, jag har en underbar familj och vänner som tycker om och bryr sig om mig. Så varför känner jag fortfarande som om jag inte har någon att prata med?
Jag går en underbar utbildning och jag har även fått mycket beröm över hur jag både spelar teater och hur jag sjunger på den senaste tiden. Så varför tappade jag plötsligt all lust att vilja stå på scen? Verkligen, jag vill inte längre. Ibland får jag som ett il och vill göra konstnärliga saker, men för det mesta är det som ett enda stort "blaha". Och jag som aldrig varit skoltrött, varför vill jag bara få studenten överstökad? Herregud, jag borde ju ändå njuta av det lilla jag har kvar. Gymnasiet kommer inte tillbaka.
Jag är duktig! Jag har klarat körkortet, jag har spelat på en stor teaterscen, jag har en sångröst som ingen trodde jag hade, jag kan måla och jag har toppenbetyg. Hur kan jag ändå känna mig som världens sämsta från ena stunden till den andra? Hur tänkte egentligen Gud när han skapade den här känslan? Känslan av att vara oönskvärd och dåligt självförtroende. Vad ska det vara bra för?
Ta nu detta inlägg på rätt sätt. Jag vet att jag kan och att jag är älskad av många många, för jag har hört det flera flera gånger. Ta inte detta som ett "tyck-synd-om-mig-inlägg" utan det är ett mer "har-ni-något-tips-på-hur-man-muntrar-upp-sig-själv-igen?"-inlägg. Jag vill inget hellre än att må bra igen. Jag vill ha inspiration att fortsätta. Jag har varit nere för länge nu! Nu får det väl ändå vara nog?
Jag önskar så jävla mycket att jag kunde göra något för att du inte ska känna sådär, men jag har sagt det jag kunnat, och jag har verkligen menat det också, och jag finns här för dig närsomhelst du behöver mig. Det spelar ingen roll om du upprepar samma sak om och om igen, så länge du inte stannar på det stadiet allt för länge utan verkligen försöker ta dig ur det även om det är svårt.
Jag älskar dig!
Kan inte säga det bättre än Bea, så jag håller bara med! Du kan alltid berätta om det är något, eller inte berätta och så hittar vi bara på något annat. :) Kramkram!
allt bra idag? :)
