Förlåt för alla deppiga, poetiska och konstiga inlägg just nu som alla stör sig på för att de inte fattar vad som har hänt, men jag måste få skriva av mig lite
Att nånting nånsin faller har jag ingen tid att tro
När mina dagar går genom en hinna vävd av lust
Att nånting kommer vissna eller nånsin varit dött
Nu när mina drömmar krupit fram
Jag börjar tänka på vad som glädjer mig mest
Det som är evigt eller det som byts om
Då blir det höst igen
Det trodde jag aldrig
Det tror man aldrig
Att det kan bli
Jag går ner igen
Det trodde jag aldrig
Det tror man aldrig
Att man kan...
/Emil Jensen
Kommentarer
Trackback
